Waggeryds Släkt & Bygdeforskare

Waggeryd 15 oktober

Fullt hus på släkt- forskarnas höstträff

Arkeologen Mikael Nordström från Jönköpings Läns Museum, var inbjuden föredragshållare och berättade om sitt arbete som arkeolog och de utgrävningar som gjorts i våra trakter.

 Den här gången var träffen ett samarrangemang mellan Waggeryds Släkt & Bygdeforskare, Byarums Hembygdsförening, Nykterhetsrörelsens Bildnings-verksamhet och Vaggeryds kommun ävda sitt kulturarv. Redan 1666 skrevs den första kulturminnesordningen. Men det skulle dröja flera hundra år innan arkeologin blev den vetenskap som skulle se människan ur ett helhetsperspektiv. 

En resa i tiden 

Mikael Nordström tog oss med på en resa som började för 10 000 år sedan. Det var då som isen sakta men säkert släppte sitt grepp om Sverige. Det är också från den här tiden som äldsta fyndet i våra trakter stammar. En del av ett älghorn hittades i en mosse i Huskvarnabergen för en tid sedan. Man brukar säga att där djur finns finns människan. Våra bygder blev med andra ord tidigt befolkade.

Domarringar

I Vaggerydstrakten finns landets starkaste koncentration av domarringar. Cirkelformade stensättningar med ett udda antal stenar. De finns där ovan jord, men under och utanför dessa finns fler men i dag dolda av skog och mark.

    Domarringarna är gravplatser. Här brändes våra förfäder tillsammans med sina gravgåvor. Domarringarna hör vanligtvis hemma i den tid vi kallar  den äldre järnåldern, den som följde på bronsåldern.

   Själv började jag fundera varifrån namnet ”Domarringar” kom. Kollade nätet och genom Riksantikvarieämbetet fick jag en förklaring som verkar trolig. 

Jag svär vid min faders grav”. Här finns en poäng. Man tog en troligen skyldig person till pappans gravplats. Där fick han eller hon svära på sin oskuld. Sedan kom domen.

Vikingatiden

Eller det vi kallar yngre järnålder. 700 - 1100 år efter vår tideräkning. Från den tiden har vi inga fynd från våra trakter. Om vi däremot går väster om Nissan och öster om Lagan så hittar vi tecken på boplatser. Rejäla sådana. Våra förfäder övergav sina boplatser. Men varför? Frågor som söker svar.    

Sammanhangen

 I 50-talets skola var undervisningen om vår forntid något torftig. I backspegeln ser jag den som ett pussel bestående av sex bitar.

   Mikael Nordström och hans kollegor har genom den  moderna arkeologin skapat ett pussel om tusen bitar, om inte fler. Och det  är lätt för oss amatörer att lägga det.

   Stenåldern är inte längre ett tomt ord. Nu rymmer den människans vandring från jägare och samlare till bondefolk. Kampen om den dagliga födan blev lättare.  Vi höll oss med boskap, började odla våra marker. Skapade utrymmen för fler. Men visst fanns strider om mark.

   Så fortsatte vägen över bronsålder, äldre och yngre järnålder och in i modernare tid. Invandringens tid började. Vi fick ny kunskap. Lärde oss järnframställning plus mycket annat.

 

”Vi lever livet framåt men förstår det bakåt”

Det är den danske filosofens Kirkegaard ord. Det var de som rann till efter Mikael Nordströms föredrag.

   Vägen från 10 000 år sedan till nutid består inte längre av en massa tomma hållplatser. Vi ser var och en av dem befolkade med människor som lett oss fram till dagens samhälle.

   De hade samma intelligens som vi och en kunskap om överlevnad som vi saknar. Men vi har tagit över arvet och gör så gott vi kan.

En innehållsrik kväll

Vår forntid blev levande. En domarring är för mig t ex, inte längre bara ett udda antal stenar. Under och utanför dessa ser jag gravplatser med sina gravgåvor, koncentriskt ordnade. Allt med stor respekt för den döde och dennes odödliga själ.

 


Text och bild Lennart Levén